Ligger nu på hotell-rummet och återhämtar mig lite från Mont Blanc veckan, som har varit asrolig, spännande och fysisk väldigt ansträngande.Ja, kom vi till toppen då? I måndags började vi med att vandra från 2350 m höjd, en ganska stenig miljö uppför, där vi såg både andra vandrare och getter. Denna i sammanhanget lätta vandring på 600 m uppför tog bara 2-3 timmar.
Vi kom till övernattningshyttan, Tete Rouge kl 12.00 där vi skulle spendera dagen för att få det sista av acklimatiseringsmöjligheten på den höga höjden (ca 3000). Vi spenderade tiden med att spela kort där vi enkelt klådde bergsguiderna Mike och Jocke :) Själv kände jag av lite huvudvärk (hög-höjds symptom) men tog då lite magnecyl med koffein och en liten tupplur, sen försvann det.
Från Tete Rousse-hyttan kunde man titta up på det branta berg vi skulle klättra med start kl 2.00 på natten. Rätt respektingivande speciellt den passage där små och stora stenbumlingar kunde rasa ner som man snabbt måste gå över. Rätt som det var när vi stod där ute och tittade på berget likt hobbittarna tittade på Mordor, så hörde vad jag trodde världens åska. Det var det dock inte utan ett massivt snöparti som lossnade från berget. Ja, man inser att man är liten bland dessa enorma berg....
Vi hade 1 guide per 2 personer. Våra guider från Mont Blanc specialisten, Mike och Jocke delade in och lämpiga "rep-lag". Jag och Stefan körde med Mike och Malin med Jocke. Hela vägen upp är man bundna i rep i varandras selar för att kunna hantera om någon skulle trilla i en glaciärspricka, hela vägen fanns det sprickor..
kl 21.00 var det dags att gå och lägga sig för att vi skulle upp 1.15 med avfärd 2.00. Jag sov ingenting, snarkande rumskompisar och mycket tankar i huvudet - svårt att sova på hög höjd. Men lite frulle och sen är det bara att köra. Det var becksvart när vi började klättra upp (med sele, rep mellan och hjälm visserligen) men man fick hålla tungan rätt i munnen. Men vi hade ju en lugn och trygg bergsguide som ledde oss i ett snabbt tempo, det fann tydligen lite elektriska stormar bortåt Schweiz som man såg lös upp himlen. Stark motivator att pinna på...
Vi kom upp till Gouter-hyttan vid kl 5.00 cirka och gick in och drack, åt lite och lämnade kvar sådant vi inte behövde ha med oss för resterande topp-stigning. Den höga höjden tar på krafterna utöver det som krävs för att ta cirka 1800 höjdmeter på kort tid. Vinden var extremt stark och ibland kändes det som man höll på att blåsa av berget.
Efter en kort paus gick vi vidare, nu med maximalt med kläder och vindskydd, det var inte temperatur mässigt kallt med mycket stark vind. Det var vad man säger här "white out", dvs man såg bara vitt framför sig, när vi gick över kammen efter stugan kom det starka kastvindar som nästan fick en att tappa balansen. Vi visste att med detta väder så var förutsättningarna små att kunna nå toppen denna dag, det skulle bli för farligt. Vårt delmål var dock att nå sista hyttan innan toppen, en slags rescue-hytta, där man kan stanna och käka och vila ett tag. En anledning till att man är så snabb är att trots acklimatisering så klarar inte kroppen denna höga höjden speciellt länge, den bryter ner kroppen. Måste säga att jag är enormt imponerade av dessa guider som kör flertalet av dessa resor per säsong, my god vilken fysik!
Vi kämpade på i ett par timmar, mötte grupp efter grupp som hade vänt efter en allt för stark vind. Själv började jag känna av höjden med kort andning, illamående m.m. Men jag kämpade på, min repkompis Stefan var ju stark som en oxe och guiden Mike likaså, så att ge upp var inte ett option. Jag drack lite vatten och försökte att andas bättre och mådde bättre då. Har även lärt mig att snyta mig som en man....
Vinden blev starkare och starkare och på 4200 så kände jag: "detta måste vara ett vitt helvete" - något dramatisk I know, men så var det. Jag bokstavlingen släpade mig upp de sista 160 metrarna till hyttan på 4360 m, trillade omkull av den starka vinden. Kände mig lite som Frodo som sa till Sam "Leave me here I can't do it"... Ja herregud! Men mina Sam's lät inte det hända!
Kort paus, på med goggles och vi började nedfärden. Nerför, om än det är i stark vind och småspik, så är det ju så oändligt mycket lättare, så man orkade t.o.m. småprata om viktiga saker som favoritskådespelerska, skådespelare. Mike gillar Liv Tyler och jag Aragon, Stefan tycker att kandesiskor är puddingar - ja "sagan om ringen" blev tema under turen.
På vägen ner lättade de "vita" och vi såg den fantastiska utsikten från alla fall 4100 m upp, det är vyer som ju undersköna, bra för själen tror jag att få se sådan skönhet och man ser miltals bort - otroligt vackert och värt varje ansträngning och förberedelse man har gjort det senaste halvåret.
Ja, så det blev inget toppen av Mont Blanc, men på Mont Blanc har vi ju varit alla fall, upp till 4360. Jag är oerhört nöjd med resan, både acklimatisering där vi klättrat, isklättrat, gått på glaciärer och själva toppbestigningen som nog måste var det mest fysisk ansträngande jag nånsin gjort och jag klarade det! Kommer jag försöka ta toppen någon annan gång? Ja kanske men nu måste kroppen återhämta sig lite. Däremot kommer jag att åka på en klätterresa och ser fram emot min klipp-klätterkurs i augusti!
Nu ska jag snart ner och käka lunch och sen ska vi åka och klättra lite med de på turen plus våra duktiga guider Mike och Jocke (se bild nedan) från mont Blanc Specialisen som en lite bonus på resan!!
//Sofia
Inlägg
